Kroniskt kärleksjuk?

Det här med kärlek och känslor är ett jävla satyg. Dagens i-landsproblem? Njae, det har nog alltid varit ett problem...

I somras blev jag upp över öronen förälskad, i för mina ögon, den perfekta mannen. Under en lång period ställde jag mig själv frågan " är det honom eller känslan jag är kär i?" efter mycket ventilerande med vänner, inre monologer och funderande kom jag fram till att det var i honom. Jag har alldeles för många gånger i mitt liv blivit betuttad i någon av det motsatta könet, och ganska snabbt upptäckt att det bara var känslan av det hela och inte karln ifråga. Efter en sommar fylld av funderingar, insåg jag att jag har inte varit kär i mer än en(!) av mina tidigare pojkvänner, allt som allt med "den perfekta mannen" inräknad har jag varit kär på riktigt tre gånger. Jag vet inte om det är mycket eller lite vid min ålder(27), men med tanke på hur många karlar som florerat i mitt liv och mer eller mindre seriösa förhållanden så känns det som jag borde kanske ha varit kär fler gånger...

Så nu har jag börjat fundera ännu mer. Hur många gånger är det personen i fråga man är kär i, och hur många gånger är det bara själva känslan, och vad är det som utgör skillnaden? I mitt senaste fall insåg jag ganska snabbt vad det var, jag tänkte honom vill jag lära känna bättre och inte, ohh honom vill jag sätta på, som jag i så många fall annars kan göra. Sen har vi ju allt det andra...för en av de första gångerna i mitt liv så var jag lugn, harmonisk och helt och hållet mig själv i hans närvaro. Jag har en tendens till att bli jättefjantig, fnittrig och betydligt konstigare än vanligt i närvaron av karlar som attraherar mig. Han var allt annat än det jag brukar falla för, så fruktansvärt olik mina vanliga preferenser när det kommer till män. Det var helt enkelt äkta känslor!

När en hankönad människovarelse träder in i mitt liv som mer än bara än vän och känslorna börjar sippra fram blir allt så konstigt, Jag brukar säga att " kärlek är bara massa kemiska mojänger som gör en kåt och konstig, jag är redan konstig så att det räcker och blir över". Varför tillåter man då sig själv att låta detta hända, är det så önskvärt att låta kärlekskänslan uppstå fast det inte är på riktigt alla gånger, är där något fel på en? Nej, känslor är helt enkelt inte något du kan styra över, fast man många gånger önskar att det hade varit så, en knapp som bara stänger av allt känslotrams hade många gånger varit jävligt piffigt.

Men vad är det som gör att man blir så betuttad/besatt/kärleksjuk i vissa personer som sen visar sig vara helt fel. Är man kroniskt kärleksjuk? Är det högsta önskan i allas liv, oavsett kvinna eller man att hitta "the perfect one" att dela sitt liv med, att man är beredd att gå på alla paddorna först, eller är det mognad och utveckling som gör att man tillslut finner prince charming? Well, only time will tell =)

Vad som sen hände mellan mig och "den perfekta mannen" håller jag tills vidare för mig själv...