Onepiecesjukan

I min totala motsträvighet gentemot onepiece har jag nu blivit, likt ett religöst väckelsemöte med fanatikers talande tungor, frälst...

Idag skulle jag inte vilja leva utan min onepiece. Myskvällarna hemma i soffan skulle vara väldigt ensamma och färglösa utan den. Dagar då den ligger i tvätten är tokigt opiffiga. MEN, sen är där en nackdel, en ganska stor nackdel. Det är jobbigt att bli kissnödig i en onepiece, att böka sig ur en sparkdräkt med en sprängande urinblåsa är inte det lättaste alla gånger.

 
När detta groteska klädesplagg för ca två år sedan kom till min kännedom blev jag helt förskräckt. Att man som vuxen ens kan komma på tanken att ta på sig en sparkdräkt, frivilligt. Nä, den matematiken fick jag då inte till att gå ihop, jag har visserligen aldrig varit ett matematiskt geni men det kändes ändå väldigt fel. Jag gjorde höga och tydliga protester gentemot den och svor dyrt och heligt på att aldrig skaffa en.

Helt plötsligt började sedan mina vänner att skaffa sig varsin ”onzie”och berättade om hur lyckliga dem var tillsammans med dem. Mysiga, bekvämma och fullkommligt sagolika fick jag höra, det må ju vara mycket möjligt men jag fortsatte med mina protester. Under Sweden Rock 2011 dök den ena festivalbesökaren efter den andra upp i varsin. Att ge sig ut i en "sparkdräkt" för vuxna, bland folk, på festival...är ni inte kloka? Nä hellre onesize än onepiece tänkte jag och mina kollegor.

Sen kom dagen som förändrade mitt liv...
Jag var och handlade, gick runt i affären och plockade på mig det jag skulle ha precis som vanligt. På håll såg jag något som gjorde mig fullkomligt knäsvag, längre in i butiken var där något härligt rosa som bara skrek ” kom och titta på mig”. Jag kunde inte låta bli, tog ett par raska kliv och plötsligt hängde den där framför mig. Det var en ”onzie”...i den underbarste rosa färg mina ögon någonsin skådat. Det var som kärlek vid första ögonkastet! Huvudet började genast göra motstånd och ge ifrån sig de vildaste protesterna medans hjärtat inom mig bultade hårdare och hårdare. Därefter följde en lång inre monolog om hurvida jag skulle låta den där”onzien” följa med mig hem eller inte. Onepiecen vann!