Kroniskt kärleksjuk?

Det här med kärlek och känslor är ett jävla satyg. Dagens i-landsproblem? Njae, det har nog alltid varit ett problem...

I somras blev jag upp över öronen förälskad, i för mina ögon, den perfekta mannen. Under en lång period ställde jag mig själv frågan " är det honom eller känslan jag är kär i?" efter mycket ventilerande med vänner, inre monologer och funderande kom jag fram till att det var i honom. Jag har alldeles för många gånger i mitt liv blivit betuttad i någon av det motsatta könet, och ganska snabbt upptäckt att det bara var känslan av det hela och inte karln ifråga. Efter en sommar fylld av funderingar, insåg jag att jag har inte varit kär i mer än en(!) av mina tidigare pojkvänner, allt som allt med "den perfekta mannen" inräknad har jag varit kär på riktigt tre gånger. Jag vet inte om det är mycket eller lite vid min ålder(27), men med tanke på hur många karlar som florerat i mitt liv och mer eller mindre seriösa förhållanden så känns det som jag borde kanske ha varit kär fler gånger...

Så nu har jag börjat fundera ännu mer. Hur många gånger är det personen i fråga man är kär i, och hur många gånger är det bara själva känslan, och vad är det som utgör skillnaden? I mitt senaste fall insåg jag ganska snabbt vad det var, jag tänkte honom vill jag lära känna bättre och inte, ohh honom vill jag sätta på, som jag i så många fall annars kan göra. Sen har vi ju allt det andra...för en av de första gångerna i mitt liv så var jag lugn, harmonisk och helt och hållet mig själv i hans närvaro. Jag har en tendens till att bli jättefjantig, fnittrig och betydligt konstigare än vanligt i närvaron av karlar som attraherar mig. Han var allt annat än det jag brukar falla för, så fruktansvärt olik mina vanliga preferenser när det kommer till män. Det var helt enkelt äkta känslor!

När en hankönad människovarelse träder in i mitt liv som mer än bara än vän och känslorna börjar sippra fram blir allt så konstigt, Jag brukar säga att " kärlek är bara massa kemiska mojänger som gör en kåt och konstig, jag är redan konstig så att det räcker och blir över". Varför tillåter man då sig själv att låta detta hända, är det så önskvärt att låta kärlekskänslan uppstå fast det inte är på riktigt alla gånger, är där något fel på en? Nej, känslor är helt enkelt inte något du kan styra över, fast man många gånger önskar att det hade varit så, en knapp som bara stänger av allt känslotrams hade många gånger varit jävligt piffigt.

Men vad är det som gör att man blir så betuttad/besatt/kärleksjuk i vissa personer som sen visar sig vara helt fel. Är man kroniskt kärleksjuk? Är det högsta önskan i allas liv, oavsett kvinna eller man att hitta "the perfect one" att dela sitt liv med, att man är beredd att gå på alla paddorna först, eller är det mognad och utveckling som gör att man tillslut finner prince charming? Well, only time will tell =)

Vad som sen hände mellan mig och "den perfekta mannen" håller jag tills vidare för mig själv...

Petra Marklund - Händerna mot himlen

 

Glädje, lycka och fullständigt lugn sprider sig i kroppen.

Onepiecesjukan

I min totala motsträvighet gentemot onepiece har jag nu blivit, likt ett religöst väckelsemöte med fanatikers talande tungor, frälst...

Idag skulle jag inte vilja leva utan min onepiece. Myskvällarna hemma i soffan skulle vara väldigt ensamma och färglösa utan den. Dagar då den ligger i tvätten är tokigt opiffiga. MEN, sen är där en nackdel, en ganska stor nackdel. Det är jobbigt att bli kissnödig i en onepiece, att böka sig ur en sparkdräkt med en sprängande urinblåsa är inte det lättaste alla gånger.

 
När detta groteska klädesplagg för ca två år sedan kom till min kännedom blev jag helt förskräckt. Att man som vuxen ens kan komma på tanken att ta på sig en sparkdräkt, frivilligt. Nä, den matematiken fick jag då inte till att gå ihop, jag har visserligen aldrig varit ett matematiskt geni men det kändes ändå väldigt fel. Jag gjorde höga och tydliga protester gentemot den och svor dyrt och heligt på att aldrig skaffa en.

Helt plötsligt började sedan mina vänner att skaffa sig varsin ”onzie”och berättade om hur lyckliga dem var tillsammans med dem. Mysiga, bekvämma och fullkommligt sagolika fick jag höra, det må ju vara mycket möjligt men jag fortsatte med mina protester. Under Sweden Rock 2011 dök den ena festivalbesökaren efter den andra upp i varsin. Att ge sig ut i en "sparkdräkt" för vuxna, bland folk, på festival...är ni inte kloka? Nä hellre onesize än onepiece tänkte jag och mina kollegor.

Sen kom dagen som förändrade mitt liv...
Jag var och handlade, gick runt i affären och plockade på mig det jag skulle ha precis som vanligt. På håll såg jag något som gjorde mig fullkomligt knäsvag, längre in i butiken var där något härligt rosa som bara skrek ” kom och titta på mig”. Jag kunde inte låta bli, tog ett par raska kliv och plötsligt hängde den där framför mig. Det var en ”onzie”...i den underbarste rosa färg mina ögon någonsin skådat. Det var som kärlek vid första ögonkastet! Huvudet började genast göra motstånd och ge ifrån sig de vildaste protesterna medans hjärtat inom mig bultade hårdare och hårdare. Därefter följde en lång inre monolog om hurvida jag skulle låta den där”onzien” följa med mig hem eller inte. Onepiecen vann!
 

 

Energitjuvar, bitterfittor och övriga ruggugglor undandbedes!

Jag blir så satans jävla trött på ovanstående kategorier och några därtill!

Jag brukar normalt sett uppfattas av min omgivning som en, glad, tokpiffigt sprallig, positiv, energisk paintballbitch... Människor likt dem jag nämner i rubriken ovan har en tendens till att driva dessa egenskaper ur mig, och göra mig själv till en satans bitterfitta.

Typiska energitjuvar och bitterfittor är, dem som istället för att ta tag i sina egna liv och göra något åt det som gör dem missnöjda och deprimerade, så spenderar dem tiden genom att gnälla på sina liv och tingen som förpestar deras tillvaro såååååå. Alla har vi någon gång stött på de där förbaskade människorna också, idioten i trafiken som tydligen fick sitt körkort i ett Happy Meal, hon som trodde sig vara en lyxhustru och spenderat sina pengar helt felaktigt, och sedan gråter ut om det i TV, nissen på jobbet som aldrig plockar undan eller diskar efter sig eller allehanda andra mäniskor i varadagslivet som stjäl din energi för småsaker. Sen har vi dem som står en betydligt närmre och ibland gör detsamma i antingen samma skala eller större.

Och sen har vi människorna som alltid vet bättre än du. Personen som sitter brevid dig när du kör, och påpekar det ena efter det andra "kör du inte lite för fort nu", "glöm nu inte att du ska svänga därframme, du får blinka i god tid", baksätesförare tror jag nog att dem kallas. Någon som vet precis hur du ska uppfostra och ta hand om ditt/dina barn utan att ha några egna själv. Killen på paintballen som vet precis hur du ska bete dig under en tävling utan att ha spelat en enda match själv. Givetvis så måste man få lov att påpeka eller ifrågasätta saker och ting, men vissa människor har en tendens till att göra det till en daglig (o)vana att lägga sig i andras liv lite mer än brukligt. Borde inte jag själv veta vad jag vill uppnå med mitt liv och be om hjälp, råd och stöd om jag känner att jag vill ha det.

Vi får inte heller glömma nertryckarna som jag kallar dem. Dem som alltid ska hävda sig gentemot sin omgivning, alltid visa sig lite bättre, alltid tror att den kan och vet bäst, alltid ska ha sista ordet. Jag tror nog att de flesta har eller har haft en eller flera sånna i sitt liv. Man kan i mina ögon omöjligt vara nöjd med sig själv eller sitt liv om man beter sig på ett sådant vis, eller är det bara bitterfittan inom dig som ställer till det?

Ibland undrar jag om inte vissa människor hade behövt sig ett rejält knull för att lätta på humöret en aning.

Likt Ally Mcbeals skenande fantasier, så skulle även jag vilja sticka hål på "rubrikmänniskornas" uppblåsta gnällighet när dem sätter igång med sitt tjat om sina eländiga liv. Trycka upp en tårta i plytet på dem, alternativt packa ner människorna i en trälåda och skicka den en enkel resa till långtbortistan. Jag kan komma på massor av scenario för att driva bort dessa människor ur min värld, elakheten har ingen gräns. Huvudsaken är väl bara att dem hålls vid liv.