Ett blomstrande liv

"Vad ska du bli när du blir stor? Jag ska bli dagisfröken!"
Njae, så blev det väl inte riktigt...

Efter att ha spenderat två veckor praoandes på dagis i åttan ändrades svaret på den frågan rätt snabbt till "Jag vet inte". Dagis var inte alls som jag hade tänkt mig och småbarn blev i mina dåvarande ögon ganska jobbiga, äckliga och dem smittade bara en med massa konstiga och elaka sjukdommar, så någon dagisfröken skulle jag minsann inte bli.

Sen kom den där dagen när det var dags att hitta något ställe att vara på inför nians prao. Hur det kom sig minns jag inte, men jag gick iallafall in på KC Blommor i Lund och frågade om jag fick vara hos dem. En tid senare var det dags att infinna sig på plats och det var två väldigt trivsamma och roliga veckor. Nian var i övrigt väldigt jobbig för mig, jag fick ta skiten för mycket, var ofta ensam, utfryst och ledsen för det mesta, detta gjorde att jag sista terminen knappt ville sätta min fot i skolan. Som tur var hade jag en skolsköterska och föräldrar som uppmärksammade detta, och tillsammans fattades det efter en massa diskussioner ett beslut om att jag en dag i veckan skulle få slippa skolan och ha praktik isället, då praon på KC Blommor fungerade väldigt bra så blev det att jag spenderade mina "lediga" dagar där.

Gymnasievalet blev därefter lätt och lyckan när jag kom in på Hantverkslinjen med inriktning Florist var total. Dem kommande tre åren spenderades på Universitetsholmens Gymnasieskola och Ingvar Strandhs Blomsterskola. Som bonus blev jag för första gången i mitt skolliv accepterad för den jag var, fick riktiga vänner och stormtrivdes i skolan.

Ca 13 år senare jobbar jag nu deltid som florist. Jag har hunnit med att jobba i ett flertal olika blomsteraffärer, vissa riktigt bra där jag har lärt mig massor, andra mindre bra där jag inte ens har fått lov att vara mig själv och jag har under sex år drivit en egen blomsteraffär, en erfarenhet och upplevelse ingen någonsin kan ta ifrån mig. Jag är idag säker på mig själv i mitt yrke och vet att jag är förbannat duktig på det jag gör och framförallt så älskar jag det, borde väl tacka KC Blommor för det, eftersom det var dem som knuffade mig i rätt riktning =)

En del av min gamla butik

 

Nästan varje dag stöter jag på kunder i mitt yrke som frågar om det inte är världens roligaste jobb att vara florist. Nu har jag ju inte provat på alla yrken som finns, men av dem jag provat kan jag utan tvekan säga att floristyrket ligger i topp för det mesta, men det är inte alltid guld och gröna skogar.

Kunderna berätta ofta om hur gärna dem själva hade velat bli florister om dem inte haft sina nuvarande yrken. Tyvärr handlar det inte bara om önskan när det kommer till floristyrket, man måste ha sinne för färg/form, vara praktisk och inte ha något emot pilliga småjobb, tålamod är extremt viktigt, nerver av stål kan komma bra till pass och du måste ha gott om piffiga ideer och inspiration, idag finns det på tok för många florister som saknar allt det och mer därtill.

Många kunder försöker sig också många gånger på att lägga sig i eller ifråggasätta mig i mitt yrke, roligast är det när det när man står och binder en bukett och kunden ska påpeka det mesta man gör, då gäller det att klistra på det där leendet och inte be dem fara och flyga, men ibland lyckas man inte med det och ber ibland kunden binda buketten själv istället =)

Under det gågna året har två av mina bästa vänner gift sig och fördelen med mitt yrke att man då får äran att bli involverad i bröllopen som (hysterisk) florist. Känslan av att få göra det enligt mig roligaste som finns när du är florist (brudbinderi) till dina närmsta vänner är rätt oslagbar. Oavsett om blommorna är till någon du känner eller inte så gör man det till dessa personers viktigaste dag, man lägger ner så mycket tid och hela sin själ i att allt ska vara perfekt och att inget får fela.

 En av mina topp 5 brudbuketter

Sorgbinderi är rätt roligt att gör det med, men man har hela tiden i bakhuvudet vad det ska vara till och det kan ibland göra en lite sorgsen. Ibland är kunderna som kommer in i butiken och beställer blommor väldigt ledsna och man måste då försöka göra det bästa av situationen och vara extra tålmodig, sköta sitt jobb och se till så att blommorna blir extra fina.

 En av mina "jagärsånöjd" till begravning



 

Visst, den är "gammal" och uttjattad, men jag kan inte låta bli.... Den blir en av 2012's största och roligaste plågor  =)

Oktober = Bröst

Då var det oktober igen...och rosa bandet/bröstcancer kampanjer poppar upp i princip överallt och jag blir lika ledsen varje år...

För ett par år sedan så drabbades min pappa av prostatacancer, det var en lång och jobbig process för hela familjen under hans behandling, men vi tog oss igenom den. Det tillkom en del biverkningar av strålningen och han fick genmgå en operation efteråt. Idag är pappa frisk från sin cancer och han har blivit mer tacksam över livet och familjen har blivit tajtare.

Varför är kvinnors bröst värda mer än mäns prostator? Lika många män drabbas av prostatacancer som kvinnor av bröstcancer, man belyser det helt enkelt inte på samma sätt. Mustachkampen i all ära, men inte har den väl fått en helt egen månad, egna TV-galor och fullt med produkter i affärerna som en viss summa går till. Människor drabbas även av andra cancerformer, hudcancer, lungcancer, blodcancer o.s.v. varje dag, men inte fan får de andra cancerformerna lika mycket uppmärksamhet som bröstcancer.
Jag har själv ett par tuttar och jag älskar dem, även om jag ibland tycker att dem ser för jävliga ut, är ömma under vissa perioder och är allmänt ivägen när man är ute och springer så hade jag kännt mig väldigt okvinnlig utan dem. Samtidigt hade valet varit väldigt lätt att ta bort dem om jag drabbats av bröstcancer, idag görs det hur fina bröstrekonstruktioner som helst för kvinnor som drabbats av bröstcancer och tvingats ta bort brösten. Hursomhelst så löper jag lika stor risk att drabbas av andra cancerformer, bli påkörd av en bil, ramla och slå mig halvt fördärvad... Allt är lika tragiskt och påfrestande för både en själv och sin närmsta omgivning.

Det jag inte förstår är varför människosläktet verkar ha mer över för bröstcancer än för andra cancerformer, är det för man sympatiserar mer med kvinnor och deras bröst? Är du själv kvinna kan jag förstå det till viss del och visst de flesta karlar hyser en viss kärlek till bröst, men ändå... Det pratas hela tiden om jämställdhet mellan könsrollerna, men jag ser ingen som helst jämställdhet i cancerfrågan och det gör mig fullkommligt rasande. Varenda gång det blir oktober skall det pratas bröstcancer till höger och vänster, jag tycker det är orättvist och rent ut sagt förjävligt! Jag hyser lika stor sympati för alla cancerformer för båda könen och tycker att samhället kanske borde göra det samma. Kan det inte bara göras om till en kampanj för cancer i ren allmänhet?

"The music is making me growing"

Vad vore livet utan musik?

Det finns så mycket musik här i världen, så många olika former, stilar och genrer. Jag tror inte det finns en enda person som kan säga att dem inte uppskattar musik, däremot finns det nog många som inte kan uppskatta alla genrer. Tur är väl det, hade varit himla tråkigt om alla hade gillat samma slags musik och andra saker här i livet.

Musik kan påverka en så mycket, den kan förändra ens totala sinnestämmning, den påminner dig om en speciell händelse, plats eller person, den gör det mycket roligare att städa och vissa människor har till och med äran att få jobba och livnära sig på den.
Hur tråkiga hade inte alla filmer varit utan all fantastisk filmmusik? Tänk dig själv Lord of the rings utan den perfekt komponerade musiken....NÄ, det hade minsann inte alls varit detsamma!

Jag hade inte velat leva en dag utan musik! På morgonen får den mig att komma till liv fortare, resorna till och från jobbet blir roligare, gympasset blir mer effektivt, joggingturen blir mycket intensivare med lurarna pumpandes i öronen och bara tanken på att köra bil utan musik, ja den är nästan outhärdlig, dessutom sjunger man ju så hiiiiimla bra i bilen =) För ett par år sedan släppte Medina låten "You and I", i den finns textraden, "the music is making me growing", jag kan inte annat än att tycka att den är förträffligt passande. Hur många gånger har man inte gått igenom någonting i livet som varit skitjobbigt eller fullkomligt tokpiffigt, och musiken har hela tiden funnits där i bakgrunden, antingen hjälpt dig att få upp humöret eller förstärkt den härliga känslan? Musiken gör helt enkelt livet lättare och roligare många gånger.

Kroniskt kärleksjuk?

Det här med kärlek och känslor är ett jävla satyg. Dagens i-landsproblem? Njae, det har nog alltid varit ett problem...

I somras blev jag upp över öronen förälskad, i för mina ögon, den perfekta mannen. Under en lång period ställde jag mig själv frågan " är det honom eller känslan jag är kär i?" efter mycket ventilerande med vänner, inre monologer och funderande kom jag fram till att det var i honom. Jag har alldeles för många gånger i mitt liv blivit betuttad i någon av det motsatta könet, och ganska snabbt upptäckt att det bara var känslan av det hela och inte karln ifråga. Efter en sommar fylld av funderingar, insåg jag att jag har inte varit kär i mer än en(!) av mina tidigare pojkvänner, allt som allt med "den perfekta mannen" inräknad har jag varit kär på riktigt tre gånger. Jag vet inte om det är mycket eller lite vid min ålder(27), men med tanke på hur många karlar som florerat i mitt liv och mer eller mindre seriösa förhållanden så känns det som jag borde kanske ha varit kär fler gånger...

Så nu har jag börjat fundera ännu mer. Hur många gånger är det personen i fråga man är kär i, och hur många gånger är det bara själva känslan, och vad är det som utgör skillnaden? I mitt senaste fall insåg jag ganska snabbt vad det var, jag tänkte honom vill jag lära känna bättre och inte, ohh honom vill jag sätta på, som jag i så många fall annars kan göra. Sen har vi ju allt det andra...för en av de första gångerna i mitt liv så var jag lugn, harmonisk och helt och hållet mig själv i hans närvaro. Jag har en tendens till att bli jättefjantig, fnittrig och betydligt konstigare än vanligt i närvaron av karlar som attraherar mig. Han var allt annat än det jag brukar falla för, så fruktansvärt olik mina vanliga preferenser när det kommer till män. Det var helt enkelt äkta känslor!

När en hankönad människovarelse träder in i mitt liv som mer än bara än vän och känslorna börjar sippra fram blir allt så konstigt, Jag brukar säga att " kärlek är bara massa kemiska mojänger som gör en kåt och konstig, jag är redan konstig så att det räcker och blir över". Varför tillåter man då sig själv att låta detta hända, är det så önskvärt att låta kärlekskänslan uppstå fast det inte är på riktigt alla gånger, är där något fel på en? Nej, känslor är helt enkelt inte något du kan styra över, fast man många gånger önskar att det hade varit så, en knapp som bara stänger av allt känslotrams hade många gånger varit jävligt piffigt.

Men vad är det som gör att man blir så betuttad/besatt/kärleksjuk i vissa personer som sen visar sig vara helt fel. Är man kroniskt kärleksjuk? Är det högsta önskan i allas liv, oavsett kvinna eller man att hitta "the perfect one" att dela sitt liv med, att man är beredd att gå på alla paddorna först, eller är det mognad och utveckling som gör att man tillslut finner prince charming? Well, only time will tell =)

Vad som sen hände mellan mig och "den perfekta mannen" håller jag tills vidare för mig själv...

Petra Marklund - Händerna mot himlen

 

Glädje, lycka och fullständigt lugn sprider sig i kroppen.

Onepiecesjukan

I min totala motsträvighet gentemot onepiece har jag nu blivit, likt ett religöst väckelsemöte med fanatikers talande tungor, frälst...

Idag skulle jag inte vilja leva utan min onepiece. Myskvällarna hemma i soffan skulle vara väldigt ensamma och färglösa utan den. Dagar då den ligger i tvätten är tokigt opiffiga. MEN, sen är där en nackdel, en ganska stor nackdel. Det är jobbigt att bli kissnödig i en onepiece, att böka sig ur en sparkdräkt med en sprängande urinblåsa är inte det lättaste alla gånger.

 
När detta groteska klädesplagg för ca två år sedan kom till min kännedom blev jag helt förskräckt. Att man som vuxen ens kan komma på tanken att ta på sig en sparkdräkt, frivilligt. Nä, den matematiken fick jag då inte till att gå ihop, jag har visserligen aldrig varit ett matematiskt geni men det kändes ändå väldigt fel. Jag gjorde höga och tydliga protester gentemot den och svor dyrt och heligt på att aldrig skaffa en.

Helt plötsligt började sedan mina vänner att skaffa sig varsin ”onzie”och berättade om hur lyckliga dem var tillsammans med dem. Mysiga, bekvämma och fullkommligt sagolika fick jag höra, det må ju vara mycket möjligt men jag fortsatte med mina protester. Under Sweden Rock 2011 dök den ena festivalbesökaren efter den andra upp i varsin. Att ge sig ut i en "sparkdräkt" för vuxna, bland folk, på festival...är ni inte kloka? Nä hellre onesize än onepiece tänkte jag och mina kollegor.

Sen kom dagen som förändrade mitt liv...
Jag var och handlade, gick runt i affären och plockade på mig det jag skulle ha precis som vanligt. På håll såg jag något som gjorde mig fullkomligt knäsvag, längre in i butiken var där något härligt rosa som bara skrek ” kom och titta på mig”. Jag kunde inte låta bli, tog ett par raska kliv och plötsligt hängde den där framför mig. Det var en ”onzie”...i den underbarste rosa färg mina ögon någonsin skådat. Det var som kärlek vid första ögonkastet! Huvudet började genast göra motstånd och ge ifrån sig de vildaste protesterna medans hjärtat inom mig bultade hårdare och hårdare. Därefter följde en lång inre monolog om hurvida jag skulle låta den där”onzien” följa med mig hem eller inte. Onepiecen vann!
 

 

Energitjuvar, bitterfittor och övriga ruggugglor undandbedes!

Jag blir så satans jävla trött på ovanstående kategorier och några därtill!

Jag brukar normalt sett uppfattas av min omgivning som en, glad, tokpiffigt sprallig, positiv, energisk paintballbitch... Människor likt dem jag nämner i rubriken ovan har en tendens till att driva dessa egenskaper ur mig, och göra mig själv till en satans bitterfitta.

Typiska energitjuvar och bitterfittor är, dem som istället för att ta tag i sina egna liv och göra något åt det som gör dem missnöjda och deprimerade, så spenderar dem tiden genom att gnälla på sina liv och tingen som förpestar deras tillvaro såååååå. Alla har vi någon gång stött på de där förbaskade människorna också, idioten i trafiken som tydligen fick sitt körkort i ett Happy Meal, hon som trodde sig vara en lyxhustru och spenderat sina pengar helt felaktigt, och sedan gråter ut om det i TV, nissen på jobbet som aldrig plockar undan eller diskar efter sig eller allehanda andra mäniskor i varadagslivet som stjäl din energi för småsaker. Sen har vi dem som står en betydligt närmre och ibland gör detsamma i antingen samma skala eller större.

Och sen har vi människorna som alltid vet bättre än du. Personen som sitter brevid dig när du kör, och påpekar det ena efter det andra "kör du inte lite för fort nu", "glöm nu inte att du ska svänga därframme, du får blinka i god tid", baksätesförare tror jag nog att dem kallas. Någon som vet precis hur du ska uppfostra och ta hand om ditt/dina barn utan att ha några egna själv. Killen på paintballen som vet precis hur du ska bete dig under en tävling utan att ha spelat en enda match själv. Givetvis så måste man få lov att påpeka eller ifrågasätta saker och ting, men vissa människor har en tendens till att göra det till en daglig (o)vana att lägga sig i andras liv lite mer än brukligt. Borde inte jag själv veta vad jag vill uppnå med mitt liv och be om hjälp, råd och stöd om jag känner att jag vill ha det.

Vi får inte heller glömma nertryckarna som jag kallar dem. Dem som alltid ska hävda sig gentemot sin omgivning, alltid visa sig lite bättre, alltid tror att den kan och vet bäst, alltid ska ha sista ordet. Jag tror nog att de flesta har eller har haft en eller flera sånna i sitt liv. Man kan i mina ögon omöjligt vara nöjd med sig själv eller sitt liv om man beter sig på ett sådant vis, eller är det bara bitterfittan inom dig som ställer till det?

Ibland undrar jag om inte vissa människor hade behövt sig ett rejält knull för att lätta på humöret en aning.

Likt Ally Mcbeals skenande fantasier, så skulle även jag vilja sticka hål på "rubrikmänniskornas" uppblåsta gnällighet när dem sätter igång med sitt tjat om sina eländiga liv. Trycka upp en tårta i plytet på dem, alternativt packa ner människorna i en trälåda och skicka den en enkel resa till långtbortistan. Jag kan komma på massor av scenario för att driva bort dessa människor ur min värld, elakheten har ingen gräns. Huvudsaken är väl bara att dem hålls vid liv.

Stiftelsen - Rotlös

För drygt två månader sedan fick jag upp öronen för Stiftelsen och nu går deras skiva varm här hemma. Denna låten har rotat (HAHA) sig lite extra i mitt huvud, varför vet jag inte riktigt, men jag mår trots den något deprimerande texten väldigt bra av den.

Den som letar den finner...

...och jag fann min gamla blogg!

Sista inlägget var från hösten 2010 och medans jag satt här och läste igenom vad som pågick i mitt liv just då, insåg jag hur mycket mitt liv och jag förändrats. Det som hände då har inte någon som helst relevans i mitt nuvarande liv och jag bestämde mig för att ta bort ALLT. Inte för att jag ångrar något som har hänt eller vad jag har gjort, tvärtom, alla erfarenheter och upplevevelser vi har här i livet formar oss trots allt till dem vi är, men vissa saker vill man bli mer eller mindre påmind om...

Hursomhelst, nu tänkte jag börja om. Jag kan inte lova att det kommer bli regelbundet, grammatiskt korrekt, eller läsvärt alla gånger. Det är mitt liv, mitt hjärta och min knasiga skalle som jag skriver för och inte för någon annans skull  =)

Detta inlägg tillägnar jag en av mina bästa vänner Emma, min fina pärla!

Emmas och min historia började hösten 2000, våra vägar korsades då vi hamnade i samma klass på gymnasiet. Till en början avskydde vi varandra värre än pesten, men en dag hittade vi någon som vi tyckte sämre om. Idag är ingen av oss stolta över hur vi betedde oss då, men det är inget vi kan göra ogjort. Vår vänskap växte sig stark ganska snabbt och det blev lite som "vi två mot världen"
Jag hade kunnat ägna flera timmar åt att berätta om alla våra minnen och galenskaper, men det räcker med att säga att där finns hundratals ( om det ens räcker) av dem...

För ca två år sedan fick vår vänskap sig en rejäl törn av en rad olika anledningar och vi försvann ur varandras liv, både jag och Emma trodde nog under en period att det skulle förbli så. Tiden utan Emma var både upp och ner, men efter ett tag insåg vi båda att vi behövde varandra i våra respektive liv. Till en början lät vi medvetet bli att prata om det som hänt, men när vi väl tog tjuren vid hornen och började disskutera det som hänt förstod vi att mycket av det inträffade bara var missförstånd och skitsnack. Jag kommer ihåg en dag när vi satt och pratade om allt, vi var överens om att vi aldrig skulle kunna gå tillbaka till den vänskapen vi tidigare haft, men vi kunde jobba på att komma varandra såpass nära som vi själva ville igen. Och vi har fan jobbat satan, för nu har vi en starakare och bättre vänskap än vad vi någonsin haft..och två väldigt lyckliga mammor för att vi löste allt och fann tillbaka =)

Våra dagar tillsammans spenderas alltid med ett leende på läpparna, en hel del skratt och idag när vi drack kaffe piffade vi upp tillvaron med högklackat! Emma har gått och skaffat familj medans jag lever singellivet. Är vi inte på gymmet och pushar varandra till maxgränsen, står och lagar mat eller bakar, dricker kaffe och disskuterar världsproblem, piffar till i huset,så ligger vi på soffan i matkoma framför TV'n. Det kvittar egentligen vad vi har för oss, det blir för det mesta bra, om man inte har för lite mjöl i pannkakssmeten vill säga...

I vilket fall som helst, Emma, min finaste pärla..Jag älskar dig! Du är en av de starkaste, modigaste och piffigaste människor jag känner. All kärlek till dig och du....du ÄR perfekt som du ÄR!!!